När livet ändras

Jag älskar att vara på Liseberg, åka berg- o dalbana. Idag har jag åkt mitt livs största berg- o dalbana, känslomässigt. På Liseberg kan man ångra sig ända tills attraktionen åker iväg, det gick inte att ångra sig eller stiga av idag, även om jag ville.

 

En väldigt märklig känsla infann sig när klockan ringde 05.20. Under vanliga omständigheter hade jag snoozat ett antal gånger och somnat om däremellan. Det gjorde jag inte idag. Kroppen handlade trots att känslorna stretade emot. Jag gjorde mej iordning. Barnen måste känt att det var något på gång för båda vaknade halv 6. Så otroligt svårt att säga hejdå. Men bilden av att båda prinsarna satt uppkrupna i mormors knä och gosade gjorde mej lugn. Lugn i att de är med de bästa.

 

Vi småpratade lite fast det var svårt att prata om något annat än det som väntade. Milen rullade på och vi kom fram till det stora sjukhuset. Ville inte gå in. Hade gått om tid så vi satt kvar i bilen en stund och försökte samla oss. Vi gick in. Inte helt lätt att hitta men till slut så. När vi satte oss i väntrummet kom ett lugn över oss. Vi taggade upp och sa nästan samtidigt, nu kör vi! Hur man än vrider på det så kommer jag ju inte ifrån tumören.

 

Läkaren var kort och koncist. Rak och tydlig, precis vad jag uppskattar. Öppnade samtalet med att, här var det en tumör ja. Slog mej snabbt att det laddade ordet för mej, är vardag för honom i jobbet. Precis som uppsjungningen är för mej när jag möter mina elever. Lite skruvat.

 

Blev snabbt trygg med att han kan sin sak. Han ville att jag genast skulle göra cellprov på tumören. Det är först efter det som de exakt vet vilken slags tumör det är och vilken behandling det blir. Han ville skala ner så mycket det går på spekulationer. Han förstod vår oro och frågor, men man kan inte veta vilken slags tumör det är genom att "bara" göra en MR röntgen, provtagning behövs också. Detta har jag ifrågasatt till tre läkare innan och alla har sagt att det inte är så. Så störande och jobbigt.

Det jag också fick klart på är att det hur eller hur blir en operation. Tumören ska bort. Sen hur mycket som behöver tas bort får de se efter svaret kommit. Han trodde det som mest skulle bli att ta bort ringfingret och en tårtbit av handen. Sen flyttar de lillfingret till den platsen där ringfingret suttit så att jag får 4 fingrar på rad. När han berättade så lät det så självklart och enkelt. Ungefär som jag lärt barnen i skolan att 1+1=2. Så galet, och samtidigt fantastiskt vad de kan!

Mötet var över på 15 minuter men jag känner att det var ett bra möte och att vi fick svar på de frågor vi har så här långt.

 

Sen fick jag gå till andra delen av sjukhuset för provtagning. Vi satte oss i ett väntrum med 8 personer, varav 2 anhöriga. Så märklig känsla att sitta där med människor som är i samma situation som jag. Vad många det är som är drabbade!

 

Behövde inte vänta så länge förrän det var min tur. Fick lägga mej på en säng. Mannen stod vid min sida och höll min friska hand. På andra sidan stod en sköterska som sa att hon skulle nypa mej i armen för att avleda smärtan. Fick reda på att det var tre prover som skulle tas och att det stället som gör mest ont att sticka i är i fingrar och tår. Min positiva hjärna tänkte att det måste väl i alla fall vara lättare med en tumör i en hand än i tex magen för den syns ju så tydligt. De log och höll med.

En lång nål med en vakuumpump stacks in i fingret. Trycket pumpades upp och nålen vickades på, allt för att få bort celler. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Men jag ger mej inte. Låg stilla, blundade och andades.

Kände en fysisk smärta men den psykiska smärtan av att de sticker i min tumör gjorde nog ondast.

 

Nu är det över för denna gång och kvar är väntan och ovissheten. Fy vad jag hatar den. 13 maj har jag telefontid med läkaren, då får jag svaret och upplägget på behandling.

 

Så skönt att ha mannen vid min sida. Jag känner starkt att vi går igenom resan tillsammans. Visst, jag får utstå mer fysisk smärta men vi kämpar ihop. Han är fantastisk.

 

På vägen hem köpte vi med oss en riktigt gofika. Lovade varandra att vi ska försöka göra det bästa av de dagarna vi har framför oss av ny ovisshet. Vara tillsammans som en familj och göra mysiga saker.

 

Det kommer inte bli lätt, men vi ska kämpa!

 

När vi kom hem möttes vi av ett nystädat hem. Tror inte det är lättare att vara på hemmaplan och bara gå och vänta. Fast inte räknade vi med det, tack!

 

Tack återigen till alla som gör att vi blir starka. Att vi inte är ensamma på vår jobbiga resa. Ni är helt fantastiska!!

 

Linda ♥

 

Fick denna fina av mina prinsar som hejar på mamma. Den ska följa med på alla sjukbesök.                                                                                                                                                                                      

 

 

 

 

 

Detta är så fel. Så fruktansvärt fel. Jag ska inte gå här och vara livrädd inför morgondagen då jag ska till Sahlgrenska för att få min "dom". En dom om hur min framtid ska bli. Usch. Det är så galet. Det skulle ju inte vara såhär.

När jag vaknade möttes jag av en strålade sol på klarblå himmel, det var skönt för inombords kändes det väldigt mulet.

Vi bestämde oss för att gå ut och gå en promenad. Hade helst velat ligga kvar i sängen hela dagen, men det blir ju inte bättre av det.

Alla känslor är så starka nu. Har aldrig njutit så av att gå på skogsvägen. Så vackert. Jag och min fina familj, en mamma och pappa med varsin vagn med 2 fina prinsar. Allt hade varit perfekt om inte den dumma tumören fanns. Gick och tänkte att om jag inte haft sådan värk så hade det nästan kunnat kännas som vanligt. Men det är det ju inte och det gör så ont, så fruktansvärt ont.

Värken har ökat de senaste dagarna. Det är en enorm spänning och tryck i handen. Inte så konstigt med tanke på att det inte finns någon plats för tumören att växa, och ändå gör den det.

Jag njuter varje sekund av att få vara nära mina barn. Mötas av leenden och skratt, trots och gråt. Samtidigt som det är så fantastiskt så kan jag inte få bort känslan av att jag under en lägre tid nu kommer skiljas från dem i perioder. Jag har inte valt detta, och jag vill verkligen inte, men har inget val.

Jag skulle planera morgondagen som mammaledig. Vad vi ska äta till lunch. Vad som behöver packas till förskolan. Hitta på någon rolig aktivitet. Men istället packar jag en väska till mej själv eftersom jag inte alls vet vad de kommer att säga, kanske måste stanna kvar på sjukhuset direkt. Ovissheten gör mej galen. 

Jag visualiserar morgondagen. Hur jag och mannen sitter i bilen påväg mot Göteborg. Hur vi närmar oss Sahlgrenska, parkerar bilen. Går in i det gigantiska sjukhuset. Letar oss fram till rätt ställe, där jag ska möta mitt team. MITT team.

Har googlat på en av läkarna som jag ska möta. Allt för att få en bild av honom, få kontroll på något. Konstig känsla att de firar söndagkväll som de flesta och förbereder sig för en ny arbetsvecka. Jag förbereder mig för att träffa dem. Går det förbereda sig? Tror inte det. Jag och mannen har suttit och skrivit ned frågor för att inte glömma något. Vet ju inte hur vi kommer reagera. Ni som känner mej vet att jag älskar att skriva listor. Denna listan var inte lika rolig att skriva.

Ska försöka göra det bästa av kvällen och njuta av familjen. Stora killen vet att mormor och morfar kommer vara med honom och lillebror imorgon för att mamma ska till sjukhuset och pappa följer med. Så skönt att han inte förstår vidden av det utan är glad för att mormor ska följa honom till förskolan, men usch vad ont det gör.

Många tårar rullar på kinderna när jag nu skiriver.

 

Har fått dikten fotspår i sanden. Jag hoppas så mycket på att det är sant. Att jag inte är ensam...

 

Linda ♥

Just nu går det en reklam på tv:n om att stödja cancerfonden. Budskapet är 1 av 3 får cancer men alla drabbas.

Så är det verkligen. Oj vad många som drabbas, alla på olika sätt.

För mej är det viktigt att alla runt om mej känner att det är ok att reagera. Vi reagerar alla på olika sätt, men det är ok att reagera!

Gjorde direkt upp med min familj att de fick lova att inte undanhålla sina känslor och reaktioner från mej. Jag känner inte att det är mest synd om mej, visst jag går med skiten, men jag tror inte det är lättare att stå bredvid och se på när ens fru, eller ens barn eller syster mår dåligt och är svårt sjukt.

Jag har ju kontrollen över hur jag mår. Även om jag försöker beskriva så är det svårt att göra det och förstå hur det känns både fysiskt och psykiskt.

Jag får så otroligt många fina reaktioner och omtanke. Det värmer enormt. Fast jag tänker mycket på att jag blir så mycket i fokus. Visst, åter igen så är det ju jag som går med skiten, men det är viktigt att inte glömma de som står runt om mej. Vilket otroligt stort lass de drar just nu, plus deras egna känslor kring att vara drabbad.

Det är tufft att känna att min dumma sjukdom gör att så många andra också mår dåligt.

 

Jag uppskattar att få dela andras reaktioner. Kanske låter konstigt men jag tycker det känns skönt att höra att någon är arg, ledsen eller frustrerad över situationen. En vän skrev att hon inte visste hur hon skulle förhålla sig till den dumma tumören. Var så skönt att läsa, för det vet inte jag heller. En annan skrev att hon kände sig så frustrerad över att inte kunna hjälpa till mer pga avståndet. Jag sa att det räcker mer än väl för mej med goda tankar. Men det höll hon inte med om. Så hon kämpar med mej genom att spara pengar samtidigt som jag kämpar med behandlingar. Och när jag är frisk så ska vi åka på Spa. Ja hjälp, vad många fina jag har runt mej.

 

Som sagt. Alla drabbas...

 

Linda ♥

Känslor finns det gott om just nu. Jag har ju alltid varit en känslomänniska, det är en tillgång just nu känner jag. Jag är inte rädd för att visa mina känslor, varken för mej själv eller för andra.

Hela spektrumet finns med. Sorg, frustration, rädsla, ångest, styrka och en massa glädje.

 

Dessa dagar har känslorna varit så dubbla. Det ena har inte uteslutit det andra. Ibland har jag skrattat och gråtit samtidigt.

Tänkte försöka börja att beskriva mina känslor kring tumören. Eftersom den sitter i handen blir den väldigt påtaglig och synlig. Jag ser den nästan hela tiden, det är liksom oundvikligt. Den växer fort så jag känner den tydligt. Det som underlättar är att den även är tydlig för andra. Ingen har ifrågasatt när de ser min hand att jag har värk. Även min 2,5 årige kille ser tydligt att mammas hand är dum och gör ont. Det gör det lättare när vi försöker förklara att mamma behöver åka till doktorn ofta. Det är positivt, hade varit svårare att beskriva om den varit mer inne i kroppen.

Samtidigt hatar jag knölen över allt annat. Blir äcklad när jag ser och känner den. Vill verkligen bara bli av med den. Nu, fort!! Förstår själv att det kan bli att de måste ta fingret, eller en del av handen, eller i värsta fall hela handen. Gör det, bara jag blir frisk! Menar verkligen det. Säger inte att det blir lätt. Men denna kamp är allt utom lätt. Jag tror att jag kan träna upp mej och fixa det rent fysiskt, även om det kommer bli otroligt tufft.

På ett tidigt stadie i min utredning fick jag reda på att minst en sena i handen är totalförstörd och troligen inte kommer kunna räddas. Så under en lång period har jag vetat att min hand aldrig kommer bli vad den varit. Och jag kommer varje dag bli påmind om vad jag varit med om. Ett ärr för livet. Fast då tänker jag att jag ska tänka att det verkligen ÄR ett ärr för livet. Ärret kommer betyda att det dumma är borta och att jag finns kvar i livet! Vad är då en hand eller finger värt?

Kan nog låta väldigt krass, fast det är så jag känner just nu.

 

Vet ju inte så mycket vad läkarna kommer att göra. Ska till Sahlgrenska på måndag. Då kommer jag få mer information om vad de ser och hur de vill behandla. Försöker vara så öppensinnad som möjligt i detta. Jag kommer lita på att de vet vad som är bäst.

Är en kontrollmänniska och det är svårt att vara det i denna stund. Skulle vilja veta i detalj vad som händer. Har även där beslutat mej för att försöka "bara" hänga med. Från och med beskedet är det så mycket som ligger utanför min kontroll. Min uppgift blir att vara så ärlig jag kan även i den känslan.

Min allra största oro kring tumören är om den är ensam, eller om det finns fler. Den känslan gör mej helt tokig! Då kommer det även över mig att jag resten av mitt liv kommer få leva med den oron. Oro på återfall mm.

 

Vill avsluta detta inlägg med att tacka för era kommentarer på bloggen. Jag skriver först och främst för min egen skull. Mår gott av att få ner det på papper. Tycker det blir tydligt för mej. Men era ord stärker mig ännu mer i att fortsätta både att skriva och att kämpa.

 

Nu är det krig. Jag mot tumören. Kommer bli en tuff kamp, men tävlingsmänniska som jag är, finns det inget annat alternativ än att vinna! Och det känns som jag har publiken på min sida :)

 

Var rädda om er och njut av idag!

 

Linda ♥

 

 

Är helt överväldigad av all omsorg och omtanke jag mött på sen jag fick mitt besked. Nästan lite galet, men väldigt fantastiskt! Vet ännu inte hur jag ska tackla detta. Tänk om varje person som på något sätt visat sin medmänsklighet för mig visste vad han/hon just gjort och vad det betyder för mej.. Jag är så otroligt glad och rörd över detta.

Skulle vilja beskriva i ord vad det gör med mej, vet inte om det går. Men det gör bland annat att jag idag, endast en vecka efter beskedet sitter i soffan och känner en enorm styrka. En styrka som handlar om att jag är långt ifrån ensam. Vilket fantastiskt nätverk jag har runt om mej!!

Har under dessa dagar funderat på hur jag i ord ska kunna visa min uppskattning. Det går inte, men ett ord som är litet men ändå så starkt är ordet tack. Ska när jag säger det lägga all min tacksamhet bakom det. Så TACK alla!

 

Får mej en tankeställare på hur jag själv är och vill vara. Förstår ändå mer vikten av att göra det lilla för de jag bryr mej om. Det som är litet och enkelt för mej, kanske betyder mycket och är stort för någon annan.

Och tro mej på att jag ska fortsätta att ge, wow vilken kraft det kan bli i det!

När jag menar att ge, då menar jag inte bara i gåvor. Det är fantastiskt, men det är lika fantastiskt med ett sms, telefonsamtal och inte minst att känna att någon tänker på mej. Jag värderar allt lika högt, för det är trots allt tanken som ligger bakom som räknas, och den går rakt in i mitt hjärta!

 

Nu är det inte så att jag är stark hela tiden. Känslorna pendlar, det ska jag skriva mer om senare, men när det är som tyngst då betyder det så mycket att det tex piper till i telefonen med ett sms. Genast känns det något bättre.

Säger åter igen att det säkert inte är så för alla, men för mig är det så.

 

Här en bild på medmänsklighet. Skriver inte ut vem det är ifrån, men "någon" ringer på dörren och säger att han "bakat" lite. Det gör att mannen min som sköter allt just nu av det praktiska får avlastning. Det gör att vi har något i frysen att ta fram när vi får besök. Det gör att jag och vi känner en enorm kärlek, tack..

 

 

Har funderat på när allt startade. Kan inte minnas exakt efter som det kom smygande.

I höstas jobbade jag på musikskolan och spelade mycket piano. Vet att jag någon gång i slutet av oktober, början av november upplevde som att ringfingret på högerhanden låste sig lite. Försökte få den att knaka så det skulle släppa. Mer var det inte. I december började det öka lite och det började även värka. Tänkte att det var att jag var överansträngd och att det säkert skulle bli bättre när jag gick hem på jullov.

Berättade aldrig detta för någon. Vid jul började jag äta värktabletter. Nämnde det då även för mannen. Han tyckte jag skulle söka men jag viftade bort det. Har man haft 4 diskbråck så söker man inte för ett  litet finger. I alla fall inte jag.

 

Så föddes vår andra prins. Förutom magsjuka var lyckan total! En stark känsla att komma hem och familjen var hel. Jag mådde så bra. Kände mig stark och lugn. Allt flöt på så smidigt. Vet att jag flera gånger sa till mannen; tänk att vi får ha det såhär bra!

 

När Lilleman var 4 veckor hade värken ökat markant. Handen hade även börjat svullna något. En dag fick jag dyrt och heligt lova mannen att ringa min läkare. Väntetid 4 veckor. Skulle få komma på min födelsedag. Jaja tänkte jag och kände mig nöjd över att ha ringt. Tyckte fortfarande att det kändes så töntigt att söka för ett finger.

 

Veckan efter hade värken ökat ytterligare och jag fick komma till läkaren på en akut tid. Han liksom jag trodde det var en inflammation. Fick utskrivet antiflammatoriska tabletter. Skulle höra av mig om det inte blivit bättre efter två veckor.

Klarade inte av att vänta mer än en vecka. Då hade värken ökat ytterligare och fingret och knogarna mer svullna.

Blev lite fundersamma på om jag kunde ha en infektion. Fick antibiotika. Skulle höra av mig i veckan om det inte blev bättre.

Ringde tillbaka eftersom det inte blev någon bättring. Då kontaktades reumatologen. Utredning skulle startas. Massa blodprover och en slätröntgen på händer och fötter. Fick även börja äta kortison. Det medförde att jag nu inte längre kunde amma. Försökte tänka att det bara skulle vara för någon eller några veckor. Blev nu sjukskriven eftersom handen blivit nästan obrukbar. Oerhörd tuff situation att inte klara av att sköta sina barn själv utan stöttning. Började även förlika mej vid tanken att jag ev kunde ha reumatism.

 

Blev kallad till reumatologen. En tid 5 veckor fram. Nu var värken tuff. Är van vid värk men denna var mycket speciell och intensiv. Fick börja medicinera starka värktabletter. Sov inte en blund på nätterna. Började leva i 5 timmarspass. Efter 5 timmar fick jag ta nya tabletter. Låg mest i soffan pga värken. Härdade inte ut.

 

Fick en akuttid på reumatologen. Fick 2 kortisonsprutor och beskedet att det med stor sannorlikhet var reumatism. De lovade mig att det fanns bra vård och att många blev av med stor del av värken när väl utredningen var gjord. Sprutorna brukade få effekt efter högst 2 dagar. Effekten uteblev.

Ringde tillbaka, fick komma på en ny akuttid. Ultraljud på handen. Väldigt intressant att få se. Har ju bara varit på ultraljud för att titta på våra prinsar när de låg i magen.

De såg att det var mycket inflammerat. De såg även en svart fläck som de inte riktigt såg vart den kom från.

I det ögonblicket började mina egna tankar och känslor starta. Frågade om de trodde det var en tumör. Det trodde de inte. Mer en mycket kraftig inflammation.

De stack in en spruta för att suga ut och lätta på trycket. Behöver jag säga att det gjorde ont.... Det kom inte ut något, bara någon droppe. Den skickades på odling. Blev hemskickad och skulle komma tillbaka om en vecka för ett nytt ultraljud.

Efter tre dagar klättrade jag på väggarna. Både av värk men även av att inte kunna sova. Hade inte sovit på över en månad. Ringde till reumatologen. Deras råd var att åka till akuten för att verkligen utesluta att det inte var en infektion trots allt.

Efter nya prover och med morfintabletter utskrivna åkte jag återigen hem med rådet att kontakta reumatologen.

 

Nytt besök på reumatologen med nytt ultraljud. Såg att det blivit ännu sämre. Både utvändigt och invändigt i handen. Ortoped kontaktades. Funderingar kring att öppna handen för att kunna släppa lite på trycket. Rådet blev tillslut att i ett sista försök ge 2 nya kortisonsprutor. Åkte hem med en hand stor som en melon men även en stark känsla av att de verkligen inte vet vad det är utan bara chansar.

Effekten uteblev även denna gång. Nu var jag framme vid tiden jag fått från början till reumatologen för den stora utredningen.

Kändes så konstigt att åka dit, träffa sjukgymnast, arbetsterapeut och läkare för att utreda reumatism och samtidigt ha en så stark känsla av att det är något annat.

 

Läkaren förklarade att de kände att de gjort allt de kunnat och att jag nu måste komma till en ortoped och handkirurg. Skulle även få en remiss för MR röntgen. De ville ta en hel massa nya prover för att utreda allt. Även att jag skulle göra en lungröntgen. Där frågade jag igen. Anar ni att det kan vara en tumör? Vill bemötas med raka rör. Tar hellre ett besked om vad ni tror än att leva i ovisshet. Nej blev svaret, man har inte så ont när man får en tumör. Jag var mycket tydlig med att jag inte orkade ha det såhär längre och att det var en helt ohållbar situation på många plan. Läkaren lovade att trycka på. Åkte hem.

 

Två dagar senare får jag brev på posten om remiss till MR röntgen. 2 månader fram!! Där kraschade jag.....

Bestämde mig för att nu räcker det! Dagen därpå åkte jag tidigt till akuten och satte mig. Bestämde mig för att inte gå därifrån förrän jag fått hjälp.

Läkaren jag mötte förstod allvaret i mina ord. Nya prover och ett nytt ultraljud fast av en röntgenläkare. Han bad om ursäkt för att jag fick vänta 2 timmar på ultraljud. Goa kille. Åkte hem och drack lite kaffe.

När jag kom tillbaka och kom in i undersökningsrummet så står datorn på. Det går inte att undvika vad det står. TUMÖR? Där satt jag, ensam i ett rum med det ordet framför mig. Tänkte att är det såhär det känns att få ett besked. Vad lite jag visste då...

När sköterskan kom in konfronterade jag henne direkt om det var min journal, ja var svaret.

Läkaren var noggrann men fåordig. Jag frågade honom om han såg en tumör. Han svarade att jag skulle ta det med läkaren på akuten. Fast han visade ett svart område och sa; detta ska inte vara där. Du ska göra en MR röntgen snarast.

Stapplade tillbaka till akuten. Frågade läkaren rakt ut om de tror det är en tumör. Vi vet inte. Antingen det eller en mycket kraftig inflammation. Hem med ännu mer morfin.

 

Fick tid till röntgen efter en vecka. Efter ytterligare 3 dagar fick jag beskedet. Det besked som jag skrev om i förra inlägget. Du har en ELAKARTAD TUMÖR:

 

Nu vet jag hur det känns att få ett besked. Ett besked som innebär att livet aldrig blir som det varit igen.

Tror nästan alla någon gång snuddat vid tanken på hur det skulle kännas att få ett tufft besked. Nu vet jag i alla fall hur det kändes för mej.

 

Måndagen den 15 april gjorde jag MR röntgen. Läkaren hade lovat att ringa på fredagen och berätta vad de sett.

I ett annat inlägg ska jag beskriva min resa innan beskedet. Men jag har gått under en lång period och anat att något varit riktigt knas. En speciell känsla att tackla. Du anar, men ändå inte vet. Du vill inte oroa din omgivning samtidigt som du anar. Men så länge du anar finns det samtidigt ett hopp. Ett hopp om att ha fel.

 

På torsdagen fyllde ett av mina fina syskonbarn år. Vi skulle dit på kalas. Fast innan skulle mannen följa med min stora kille till tandläkaren efter en vurpa med bobycaren. Jag följde med och gick undertiden på stan med min lilla kille. När jag står inne på H&M så ringer telefonen, okänt nummer. DÅ visste jag. Jag visste vad svaret skulle bli. Hjärtat började slå i 180, började svettas och blev svimfärdig. Ville inte svara, men kände att jag inte kunde fly, det lilla lilla hoppet fanns fortfarande kvar. Svarade.

Hörde direkt på läkarens röst att han lyssnade av var jag var. Frågade hur det gått sen vi sågs sist, värken, om jag fått sova något osv. Kände hela tiden, kom till sak! Så frågar han om jag var i bilen. Svarade ärligt att jag var på stan, då kontrade han med att han kunde ringa senare. Men jag vägrade, sa att jag redan förstod vad han skulle säga. Så kom de två orden som är så otroligt laddade. Du har en ELAKARTAD TUMÖR.

Kämpade till max med att ta in informationen. Vet att jag tänkte att jag måste höra och ta in allt som sägs så jag kan berätta för mannen och familjen.

 

Vet faktiskt inte vad som hände runt om mej undertiden. Vet att när jag frågade läkaren så jag fattat det rätt att jag har en elakartad tumör, så står det en tjej bredvid mig som också var ute för att leta barnkläder. Tänkte, stackars henne att höra detta nu.

När vi lagt på tittade jag ner i vagnen där min lilla kille precis 3 månader fyllda ligger och sover, då kändes det som jag skulle gå sönder totalt.

Försökte samla ihop mej för att kunna ta mej ut ur affären. Tankarna snurrade så fort. Hur ska jag göra nu? Hur ska jag kunna berätta det för min man och min fantastiska familj? Jag ville bara bespara dem alltihop.

Tror jag i samma veva beslutade mej för att från och med nu finns det inga genvägar. Jag måste våga konfrontera allt som rör dessa hemska ord och besked.

Tror jag höll andan, gick fort och tittade inte åt sidorna, ville inte träffa någon.

Mannen hämtade mig, åkte hem till mamma och pappa. Där bröt vi ihop i varandras armar.

 

Var rädda om er!

 

Linda ♥

Har beslutat mej för att börja blogga om min resa och kamp kring min sjukdom. Jag gör det först och främst som en terapi och dagbok för mig själv, men även för att de som står mig nära ska kunna känna att de vet vad som händer. Tänker även att det säkert kommer i perioder vara jobbigt att gång på gång  berätta samma sak. Plus att dygnet inte har mer än 24 timmar och jag känner ett stort behov av att lägga min tid och kraft på min goa lilla familj och framför allt att bli frisk.

Det är viktigt att komma ihåg att detta är mina ord kring min upplevelse av sjukdomen. Säger alltså inte att det är så för alla. 

Eftersom tumören sitter i höger handen så har jag bara en hand att skriva med. Det gör att det kommer blir många fel i texten och frustrationen är redan stor. Jag kommer fokusera på att skriva, inte att det blir 100% rätt. Ni får ha överseende med detta.

 

Känner ett stort behov av att vara öppen och ärlig med min situation kring sjukdomen. Var inte rädd för att fråga. Lovar att säga till om jag inte vill svara.

 

Var rädd om dej!

 

Linda ♥