När livet ändras

Nu var det ett tag sedan igen.

Jag har inte så stort behov av att skriva just nu så därför gör jag inte det.

 

Mitt besök på Sahlgrenska gick bra. Träffade en ny läkare som var väl insatt när hon kom, vilket jag uppskattar. På det stora hela tyckte hon det såg bra ut, men hon tycker jag ska kunna krama ihop handen mer än vad jag kan. När hon tryckte på de olika lederna  (vilket är otroligt smärtsamt och otäckt) tyckte hon det finns utrymme till att kunna krama hårdare. Jag har fått lite instruktioner om hur jag ska göra, samt att handen ska lindas hårt på kvällarna. Det blir som en slags hård stretch som ska tänja. Vi får se vad det ger för resultat. Ska tillbaka i december på återbesök. Då utvärderas det. Och om det inte blivit bättre så kan det bli fråga om en ny operation. Det påverkar handen så mycket att inte kunna krama. Det blir ingen kraft och jag kommer tappa mer och mer. Det är inte så bra. Men en sak i taget. Nu provar vi detta.

Tycker det är svårt att säga hur handen fungerar för mej nu. Jag har ju varit mammaledig sedan i maj och jag har lärt mej att klara av vardagen på ett bra sätt. Det är häftigt hur man anpassar sig fast man inte alltid tänker aktivt på det. Det kommer in i en vardag och det är bra.

Värken är fortfarande kraftig. Kanske inte konstant, men ändå så jag behöver ta alldeles för mycket värktabletter. Jag får ge mej till tåls på detta. Läkaren tyckte det var rimligt med tanke på de omfattande ingreppet som är gjort. Det har ju inte gått ett år än.

Dock så gör värken och tabletterna att jag är trött. Inte vanligt trött. Svår trötthet att sova sig fri från. Så jag behöver fortfarande vila mer än normalt. Tråkigt men något jag bara får ta. Märker framför allt på kvällen att hjärnan slutar att fungera. De lättaste uppgifter kan bli svåra att reda ut. Det kan leda till mycket irritation, men samtidigt många skratt för det kan bli så tokigt.

Jag är ändå igång så mycket mer än vad jag varit de senaste ett och ett halvt året. Mannen jobbar nu fullt så jag står för hemmajobbet. Vilket jag tycker är SÅ skönt. Det vanliga livet är snart tillbaka.

Jag har skolat in Lilleman på förskolan så nu går båda prinsarna där, vägg i vägg. Och jag ska nu igång i arbete. Ska bli så skönt. Även det ett led till det vanliga livet.

Eftersom jag inte kommer kunna använda min hand till 100% och blivit invalid till viss del, kommer jag tillsammans med arbetsförmedlingen jobba för att komma igång. Vet inte vad det blir än. Men det spelar faktiskt inte så stor roll. Det viktiga känns som att jag får komma igång med något så får vi se vad det leder till.

 

Vet inte om jag är naiv, men jag tänker att jag ska ju bli bättre och bättre och starkare och starkare. Så det som de blir just nu, behöver inte innebära all oändlighet.

Som jag lärt mej under denna resan. Ett steg i taget.

 

Vardagen är här. Som jag önskat och längtat efter den. En dag, när jag lämnat två gråtande barn på förskolan. Tvätthögen var gigantiskt. Dammråttorna dansade lite för mycket så blev jag så trött. Tanken kom, som för de flesta. Åh jag orkar inte, vad tråkigt detta är. Så pang kom tanken i mitt huvud och jag sa högt till mej själv. Men Linda. Gnäll inte, det är ju detta du längtat efter. Vardagen! Genast kändes det så mycket bättre. Det var till och med roligt att ta hand om tvätten. För jag fixade det ju själv. Vilket jag inte kunde för ett år sedan. Vissa dagar är ju lite tråkiga och tunga, och det känns bra att det faktiskt är av den anledningen det är tungt och inte för att jag mår dåligt. En stor skillnad i det.

 

På måndag fyller stora killen år. Förberedelserna är igång. Spännande och roligt. Det blir också tydligt hur mycket bättre jag mår om jag ser tillbaka ett år, hur det var då. Tänk då var tumören och oron där på ett helt annat sätt. Därför ska vi fira lite extra. Livet!!

 

Linda <3