Hur är det?
Hur är det?
En fråga som jag egentligen aldrig tyckt så mycket om att få. Jag har aldrig känt att jag hittat något bra svar, som känns kort och innehållsrikt och samtidigt uppriktigt. Och ändå är det en av de vanligaste frågor vi både får och ställer, så även jag.
Jag har de senaste tänkt på att jag skulle vilja tänka ut ett bra svar för att kunna ta fram när frågan kommer. Men jag har ännu inte kommit fram till en bra formulering.
Det beror även på den som frågar, vad den syftar på. Är det livet i allmänhet eller kring min sjuksituation.
Jag vill säga att det är bra. För det finns alltid saker som är bra i mitt liv. Och jämför jag med mitt liv för ett år sedan, så är det så mycket bättre.
Möter på att när jag säger att det är bra, så kommer ofta frågan, så du har inte ont längre?! Jo, visst har jag det. Mindre än för ett år sedan, men fortfarande går jag på starka tabletter flera gånger per dag och ibland kommer tårarna för att det gör så ont.
Rörligheten är mycket bättre. Jag lär mig för var dag när jag möter på svårigheter hur jag ska lösa dem, men varken kraft eller rörlighet är "normalt", kommer så heller aldrig bli.
Känseln börjar sakta komma tillbaka. Vissa ställen på fingret har jag full känsel, andra ställen som att det sover och vissa ställen inget alls. Men det har kommit mer det sista tycker jag och det är en underbar känsla. Fingret känns mer levande direkt.
När jag stryker över ärret, eller slår emot så går det en il genom kroppen och jag blir illamående. Det beror på nerverna. Även om det är obehagligt, så har jag trots allt känsel.
Vad gäller giftstruman så går det upp och ner. Jag har varit bättre en period, men de senaste veckorna har mina värden blivit sämre och då påverkas kroppen direkt. För mej sker det genom en konstig trötthet som jag inte kan sova mig fri från. Jag sover dåligt och kan ligga vaken i timmar utan anledning. Även magen påverkas genom att bli orolig. Jag känner mej allmänt hängig. Svårt att beskriva. Men jag har en kanonbra läkare som ringer när jag lämnat prover, som jag gör var fjärde vecka. Sist började hon samtalet med att hon ser på proverna att jag inte mår så bra. När jag frågar hur jag ska må, så förklarar hon vilka symptom jag kan ha. Oftast stämmer de in till punkt och pricka. Så nu är det lite justeringar i medicineringen, så snart är jag nog lite piggare igen!
För övrigt är det underbart att vara hemma och vara mammaledig nu när mannen jobbar. Det är en stor omställning, men det funkar bra!
Jag känner att jag klarar av allt kring barnen och oftast det mesta i hemmet. Det krävs lite extra planering för att förbereda mina dagar då jag är själv, men det är det värt. Och nu är vi äntligen där, då även vi funderar på hur vi ska få ihop allt. Mat, handling, tvätt och städ. Ja, det vardagliga livet. Och jag älskar det!!
Än så länge är det mer än nog att vara mamma på dagarna så jag orkar inte så mycket mer. Men det tänker jag inte klaga på, för det är först och främst det jag längtat efter att få vara. Det andra sociala runt om får stå lite åt sidan, men snart kommer jag säkert orka det också. En bit i taget.
Ja, det där att svara på frågan; hur är det, är inte så enkel. Man kan lätt tänka att de flesta har det bra och att man inte orkar höra på alla jobbiga detaljer. Jag är rädd för att uppfattas som någon som klagar. Det vill jag verkligen inte göra. Vill bara vara så uppriktig som det går.
Läste en krönika en gång som jag bär med mej. Om alla skulle bära sina problem i plastkassar så skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så tror jag att det är. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på lite av den genomskinligheten. Då tror jag även att våra kassar skulle kännas lite lättare.
Även om allt inte är på topp så går jag ändå i en känsla av stor tacksamhet över att jag har det så bra som jag har det! Jag menar verkligen det..
Linda <3