När livet ändras

Jag går och fnissar åt mig själv. Aldrig tidigare har jag väl gått och städat och njutit så av det. Jag har alltid tyckt om att ha ordning och reda kring mej, och rent. Men jag njuter på ett särskilt sätt. Jag kan själv. Jag liknar nu vår treåring ganska så väl. Jag kan själv, behöver ingen hjälp. Visst behöver jag det fortfarande men jag har behov av att testa och kanske klara det på egen hand. Och mer och mer går det. Med lite envishet så går det mesta. Däremot behöver jag nu hitta lite balans i mitt liv. Jag har ett enormt behov av att ta igen saker jag inte kunnat eller orkat. Jag kör på i ett tempo som inte kommer att hålla i längden, men det är för att det är så kul. I söndags när vi var ute och njöt i vår trädgård såg jag det orensade landet och bestämde mig för att ta tag i det. Mannen, som är lite klokare än jag, hejade på mej men sa att jag inte behövde ta hela på en gång, utan dela upp det. Om jag lyssnade? Ja men jag gjorde inte så. Hela landet blev rensat. Inte fullt så fint som jag ville, men fullt tillräckligt. På kvällen hade jag så ont så morfinet fick träda in. Fast trots det kände jag att det var värt det. Jag gjorde det! Men jag måste få balans och faktiskt göra en bit och vara glad för det. Så att jag har kraft att hålla. Jag är medveten och jobbar på detta, samtidigt som jag inte alls tycker mitt beteende är konstigt. Vi delar nu upp vardagen mer och mer, så jag sköter Lilleman och hemmet halva dagen själv. Mannen finns i närheten, som en trygghet, men jag vill träna och jobba för min självständighet. Och jag tycker det går bra. Visst är jag mer trött och får mer ont, men känslan av att vara på banan igen är obetalbar. I lördags var jag på konsert. Jag mötte många jag kände, och såklart fick jag frågan hur det är. En fråga jag tycker är så svår att svara på. Jag vill vara ärlig, fast ändå är det svårt att få fram ett rättvist svar. Dock så är det en enorm glädje inombords när jag nu kan svara; tack, det är så otroligt mycket bättre! Jag är igenom på andra sidan och mina resultat är långt över förväntat och det är fantastiskt! Om jag har värk? Jo det har jag hela tiden. Sen ökar den och lättar. Fast känslan av att det är bättre hjälper mig att orka tackla värken bättre. Igår var jag iväg och sjöng på en tillställning där det firades för de som fyllt 80 år och uppåt. Jag var lika lättrörd som dem. Att få uppleva våren igen. Se vitsipporna och den härliga grönskan. Och att stå där igen och få sjunga, som är en så stor del av mig. Det känns tydligt inom mej vad som är viktigt och vad jag vill prioritera i mitt liv. Det har växt fram under året och jag ska se det som ett rättesnöre. Att lyssna på mig själv och vad jag mår bra av. Nu ska jag och Lilleman snart gå ut på en promenad i solen. Får inte nog av den. Jag tinar, både i själ och hjärta! Linda <3

Nu ska jag vara något som jag faktiskt inte så särskilt ofta är. Men just nu är jag stolt över mig själv! Igår var jag åter på Sahlgrenska för rehabträning. Jag har sedan sist börjat träna handens styrka och belastning. Det har varit en period då jag tyckt det varit otroligt segt att träna. Då jag inte sett så stora resultat. Men jag har ändå kämpat på och inte gett mej. Jag är en tävlingsmänniska och sedan jag fick reda på att jag hade en tumör så har jag hela tiden varit inställd på att vinna, oavsett vad som sker. Vinna över det dumma. Att bli så bra det någonsin går att bli, gärna lite till. Och jag har ju blivit så otroligt mycket bättre, med tanke på att det är en hand jag inte kunnat använda fullt ut på 1 och 1/2 år. Direkt efter operationen blev resultaten stora. Och man glömmer så fort hur det varit. Både på gott och ont. Jag upplever att min hand är så klumpig. Jag styr inte över den helt. Dels beror det på att jag inte har känsel i fingret samt att den inte varit använd på rätt sätt på så länge. Det ska bli bättre när styrkan börjar komma tillbaka. Igår visade jag min sjukgymnast hur jag tränat och gjort mina övningar. Det är så bra, för det är lätt att inte göra övningen fullt ut, eller lite för mycket. Det är små rörelser vi pratar om. Sen mätte hon även hur många grader jag kan böja de olika lederna i fingret. Och hon blev chockad. Jag hade ökat 10 grader i samtliga lägen, på två veckor!! Hon uttryckte det som att det var ett övermänskligt resultat. När jag var nyopererad beräknades på ett ungefär vad de trodde att jag skulle klara med tanke på vad som är borttaget och vilka skador det är. Jag har gjort mycket större resultat än vad de någonsin kunnat ana. Min första tanke var att jag genast ville söka upp min läkare och berätta. Vi sa alltid att vi var det bästa teamworket. Och nu är det bevisat, igen. Hon har gjort en optimal operation och jag har tränat stenhårt. Jag är otroligt stolt över det. Ibland har jag önskat att någon annan kunnat ta över eller hjälpa mej, vilket såklart inte gått. Men nu kan jag faktiskt stå för att det endast är jag som utfört resultatet. När sjukgymnasten uttryckte sin glädje kände jag en enorm glädje och stoltehet. Genast slog det mej att det får jag nog inte vara, så typiskt svenskt. Tro inte att du är något. Men även om det kan vara provocerande så tänker jag vara stolt över mitt resultat! Om en månad ska jag tillbaka. Troligen för sista gången. I alla fall för en längre period. Och om en vecka är jag troligen inte sjukskriven längre. Det finns inga ord som kan beskriva den känslan. Äntligen är jag tillbaka, Inte fullt ut, såklart, och med värk. Men så kommer det vara ett bra tag, ca ett år tror de. Fast om det är något jag är van vid och oftast kan tackla så är det värk. Gamla Linda är snart tillbaka. Inte Linda med tumör och sjukdom, utan Linda som ska vara mammaledig (!) och sjunga och njuta fullt ut. Det kommer inte gå enkelt. Det är mycket jag fortfarande inte behärskar, men som jag ska kämpa. Tillsammans med bästa lilla familjen. Nu drömmer jag om att fira. På något sätt. Vet inte hur, men under hela tiden har jag haft det som en morot. Att när det värsta är över så ska jag fira och unna mej något. Vi får se vad och hur det blir. Återkommer om det. Tack till dej som gjort att jag orkat kämpa när det varit som tuffast, det är en stor anledning till att jag är där jag är idag! Linda <3

Varje dag är ja så otroligt glad över att det blivit som det blivit. Det kunde varit så annorlunda. Självklart skulle jag helst velat sluppit allt, men när det blev som det blev så har det gått så bra det kan gå. På alla plan. Jag kommer aldrig få tillbaka min vanliga hand, med full styrka och kapacitet. Men jag har alla mina fingrar kvar och det gör att jag ändå känner mej hel. Allt var så annorlunda för ett år sedan, och det kommer ikapp nu. Inte endast som en sorg, utan även som en glädje att jag nu är där jag bara hoppades på att få komma. Att jag är på andra sidan. För ett år sedan låg jag och kved och bara längtade efter att det skulle vända, på något sätt. Nu är jag där. Den 15 april förra året gjorde jag MR röntgen. Jag fick ligga inne i tunneln, med handen i ett paket. Jag grät när de sprutade in kontrasten. Vad skulle de se.....? Idag vet vi. 18 april var det dags att fira barnens kusin på 1-årsdagen. En stor dag. Mannen och stora killen var hos tandläkaren och jag gick med Lilleman i vagnen för att fixa det sista paketet. Inne på H&M ringer telefonen. Hemligt nummer. Det var då jag visste. Visste svaret. DU HAR EN ELAKARTAD TUMÖR. Fortfarande skär det i hjärtat när jag tänker på det. Dessa fruktansvärda ord. Så laddade. Så hemska. Vill aldrig behöva höra dem igen. När jag återigen frågade läkaren om jag fattat det rätt, tittade jag ner i vagnen där min då 3 månaders bäbis låg och sov. Vad skulle nu hända?? Jag har under en period funderat på hur det kommer kännas detta datum. Som tyvärr blivit förknippat med detta hemska. Nu vet jag lite mer. Jag längtar till imorgon då jag ska få krama syskonbarnet på hans 2 årsdag. Att fira honom extra eftersom hans första födelsedag blev så konstig. Att få fira att jag mår så bra som jag gör, efter mina förutsättningar. Och att jag är frisk! Jag har under året tyckt att detta datum blivit så svart, tänkt att det måste finnas någon bra mening med det. I augusti fick jag svaret. Då kom världens finaste lilla kille från andra sidan jorden till Sverige, till de bästa föräldrarna. Det visade sig att han just födds den 18 april 2013. Det kändes som att den pusselbit föll på plats för mej. Det hemska som hände den dagen skulle inte få segra, detta är en glädjens dag för många. Jag har verkligen utnyttjat denna våren. Det är en favorit årstid för mej. När man ser hur allt väcks till liv. Årets första tussilago, sedan vitsipporna. När jag vilar i soffan, ser jag hur skiftningarna på björkarna börjar komma. Har alltid tyckt om denna tid. Förra året missade jag den helt, allt är en enda stor dimma. Dimma av värk och oro. Så i år har jag tagit igen allt. De närmaste börjar nog tröttna på mitt tjatande om hur fantastiskt de är, men jag tänker inte sluta, för det är verkligen fantastiskt! Även om det fortfarande är en bit kvar, så är det så mycket som är så mycket bättre och det gläds jag åt just nu! Och imorgon ska jag fira. Fira livet och syskonbarnet! Linda <3