När livet ändras

Det var ett bra tag sedan jag uppdaterade bloggen. Beror på många saker. Har funderat en tid hur jag ska göra med min blogg. Ena stunden tänker jag att jag ska avsluta, nästa att jag kan ha den kvar men uppdatera mer sällan. Jag skriver ju först och främst för mej själv, som en dagbok. En dagbok som inte skrivs i varje dag, men när andan faller på och behov finns. Tänkte skriva lite för att komma ihåg hur det är just nu. Den 21 maj var jag senaste gången på Sahlgrenska för rehab-träning. Sjukgymnasten är mer än nöjd med mitt resultat såhär långt så nu har jag sommarlov från att behöva åka. Nu tränar jag på egen hand hemma. Cirka en vecka innan det senaste besöket började jag känna en annan slags värk. En värk som gav mej kalla kårar. Kände genast igen den så väl, fast att den varit borta ett tag. Den speciella värk som jag hade när allt började. De första dagarna trängde jag undan den. Ville inte känna, fast den ändå var så påtaglig. Fram till nu så har tanken på återfall varit så gott som frånvarande. Jag har hela tiden känt mej stark och trygg i att jag inte kommer hamna där. Nu rasade det och andra känslor började komma krypande. Jag nämnde det till och början med inte för någon. Ville på ett sätt inte säga det högt för då skulle det på något sätt bli verklighet, och rädslan är enorm. När jag kom till sjukgymnasten berättade jag ändå, såklart. Hon informerade min nya läkare och det bestämdes att vi avvaktar. Det kan bero på nerver och att jag tränar och kör på ganska så hårt och att det blir en reaktion på det. Vi håller tummarna för att det är så... och än så länge har det inte blivit sämre. För övrigt går det mesta mycket bättre. Vardagen börjar bli mer och mer som vanligt, och det känns oerhört skönt. Trodde aldrig att jag skulle längta så efter en vanlig vardag, ofta är det ju det man vill komma ifrån. Men jag längtar enormt, och bara få leva ett "vanligt" liv och ha lugn och ro. Och jag närmar mej mer och mer den fasen. Tänk.. På många sätt är jag i fasen som jag längtade som mest efter att vara när det var som tuffast. Nu är jag där. Där jag till mångt och mycket kommit igenom det mesta. Även om det faktiskt är så att mitt tillstånd till viss del kommer vara livslångt. På måndag börjar mannen jobba. Då kommer jag på riktigt få känna på hur det är och bekänna färg. Men jag är taggad. Det kommer gå bra. Vi kommer behöva strukturera upp en massa och lägga en del åt sidan. Mitt prio kommer vara att ta hand om barnen. Det övriga får ordna sig. Stora killen är införstådd med att vi får hjälpas åt. Och det är precis så det blir. Vi hjälps åt och tar hand om varandra. Det kommer bli bra. Den har blivit lugnare och lugnare kring min situation. Det gör även att familjen kan slappna av. Det märks framför allt på stora killen. Han är hur stabil som helst. Stor skillnad mot tidigare. Så skönt att se, samtidigt tufft att han fått gå igenom så mycket. Han har blivit så bra på att kunna sätta ord på sina känslor. Det hjälper både honom och oss runt om. Igår kom det plötsligt; mamma, jag vill inte att du ska försvinna! Du ska vara med mej och familjen. Dagen innan hade jag varit iväg hela dagen med mina tjejvänner. En sådan grej kan röra upp. Även om det går bättre och bättre och han ser och vet att jag kommer hem. Ett tag kunde jag inte lämna rummet utan att han ropade och undrade var jag var. Så är det inte längre. Angående bloggen har jag fått så fantastiskt många kommentarer på olika sätt. Att de saknar när jag inte skriver. Och att det de läser berör. Jag har funderat mycket kring det. För mej känns det lite speciellt, och på vissa sätt lite konstigt. Jag skriver i första hand för mej själv och för att bli av med vissa känslor och tankar. Jag har aldrig någon gång tänkt på hur jag ska formulera mej. Jag skriver bara mina tankar som kommer. Rakt av. Jag har aldrig skrivit för att få någons sympati, eller att man ska tycka synd om mej. Jag är inte sådan. Men jag tror att det finns ett behov för många att prata om de där känslorna som ibland är oerhört svåra och jobbiga att sätta ord på. Att på något sätt öppna upp lite av det som kan kännas svårt. Det behöver inte handla om sjukdom. Vi alla hamnar i situationer i livet som känns mindre bra. Vi är alla olika på hur vi vill hantera det. För mej har det varit en fantastisk ventil att skriva. Starkare än jag anat. Under året har jag kommit i kontakt med människor jag aldrig annars skulle mött. Den röda tråden har varit att man genom det tuffa, som de flesta skulle velat vara utan, lärt sig så mycket. Om sig själv, vad som är viktigt, vem som finns kvar när det är som tuffast och tankar kring hur man vill att framtiden ska vara. Det kan vara en jobbig resa, men det kan också ge mycket. Något som jag tidigare kunde tycka varit en klyscha, är nu något jag bär med mej som en ledstjärna. Livet är så kort, alldeles för kort för att lägga fokus på fel saker. Livet går inte i repris, det är nu och här som gäller. Varje dag, under denna period, har jag tänkt på något positivt som hänt. Ibland har det varit svårt att hitta. Men alla dagar, även de svartaste har det funnits något. Det har hjälpt mej. Och idag har jag oerhört mycket positivt att se till i mitt liv. Ett exempel är just nu. Vi har en paviljong i vår trädgård. Den står bredvid det gamla päronträdet. Mannen har nu lagt stenplattor och vi har inrett den med sköna möbler och matta. I taket finns det lampor som på kvällen ser ut som stjärnor. Som ett extra vardagsrum. Där sitter jag just nu, med en filt runt axlarna. Ljusen lyser på bordet. Fåglarna kvittrar och det är fortfarande ljust, trots att klockan är 22.30. Lugnet lägger sig i vårt kvarter. Jag njuter, något alldeles. Skrattar lite för mej själv. Det är massa mygg, men de gillar inte mitt blod med alla mediciner jag äter, så de biter inte på mej. Även det är något positivt med det jobbiga.

Och jag har det på så många sätt så otroligt bra. Det ger mej kraft att orka med värk och annat. Jag känner mej tacksam, tacksam för att det faktiskt gått så bra... Linda <3