Jag märker på mig själv att det finns mycket inom mej som jag egentligen skulle vilja skriva av mig kring. Och ändå finns det ett motstånd. Ett dumt sådant. Och det är vad omgivningen ska tycka. Jag upplever starkt nu att tiden har gått och det var igår 3 månader sedan jag opererades. Allt borde ju vara över nu. Och vem säger egentligen att jag inte kan få skriva? Ingen så klart. Det är ju min egna blogg och jag har ju hela tiden haft den för att just få ur mej det jag bär inom mej. Sen är det upp till den som läser vad den gör med det. För mej borde det inte spela någon roll.
Varför är det så?
Detta möter jag på så ofta av de som gått igenom tuffare perioder. I början är det ok att vara ledsen och sörja, men inte hur länge som helst.
För ett tag sedan hade jag ett samtal med en person som för ca ett år sedan fick ett tufft besked. I början var stödet runt om stort. Men nu, när personen upplevde den största smärtan, så möttes den av klapp på axeln, och ryck upp dej medlidande. Som att personen fastnat och blivit bitter.
Så tror jag absolut inte det är för många. Jag vill inte påstå att jag är ledsen och sörjer en massa, för det gör jag inte, men det är mycket att bearbeta. Just nu går jag igenom mycket av vad som var för ett år sedan. Det är som en dimma. Jag förstår först nu hur fruktansvärt dåligt jag mådde och hur illa det var. Samtidigt som det är jobbigt så känner jag en stor tacksamhet över att jag nu är igenom det. Och att det gått så bra som det gjort.
I onsdags var det dags för ett besök på Sahlgrenska. På morgonen möttes vi av att stora killen kom upp ur sängen alldeles prickig. Vattkoppor. Så jag åkte själv. Det var ganska nyttigt. Skönt att köra bil. Jag älskar det, så avkopplande och roligt. Länge sedan jag körde en längre sträcka själv. Ett steg i rätt riktning.
Sen nyttigt att komma dit och inte kunna fly från de känslor som väcks genom att prata om en massa annat. Nu var det bara jag.
Det är mycket som rörs upp bara av byggnaden. Allt sedan första gången jag var där, då det var en elakartad tumör med oviss utgång, till att nu sitta med ett ganska klart facit på hur det blev.
Det är ett stort sjukhus med så många människor med så olika behov och bagage.
Hanskirurgen har en egen ingång så jag behöver inte gå igenom huvudentrén. De i kassan känner nu igen mej och det börjar bli en familjär stämning. Sådant uppskattar jag.
Som vanligt var väntrummet fullt. Alla med olika paket och skador. Jag tvingade mej själv en stund att inte fly in i telefonen eller någon tidning. Att möta blickar. Jag var en halvtimma tidig så jag slog mej ner på en bänk. Strax satte sig en man bredvid. Ganska smutsig och inte den trevligaste doft. På en hundradelssekund for fördommar igenom min hjärna. Så tröttsamt. Men jag blir snabbt avbruten av att han frågar mej vad klockan är. Så är samtalet igång. Ett fullt väntrum, nästan för övrigt tyst, börjar vi samtala lite lätt. Han säger själv att som du nog förstår så är jag hemlös. Jo, vad hade min hjärna alldeles nyss tänkt. Han hade blivit knivrånad av en "vän" på en mobiltelefon som han inte hade. När han skulle skydda sig, blev han skuren i handen. Därav hans besök.
Så blir han uppropad och vi säger hejdå.
Jag blir nästan samtidigt uppropad så mina tankar bryts. Får träffa en ny sjukgymnast. Det visar sig att jag jobbar på rätt och bra. Skönt att få det bekräftat, för jag är emellanåt rädd för att göra fel. De nya steget nu är beröringen. Jag har inte mycket känsel och det gör att jag försöker undvika att röra, för det känns otäckt. Blir lätt illamående av det. Det fick jag förklarat att det beror på nerverna och dess signaler. Så nu måste jag kämpa med det. För på sikt kan det göra att jag faktiskt får igång känseln på riktigt. Kroppen är fantastisk!
Sen fick jag möta en ny arbetsterapeut. Alla är bra, så det spelar inte mej någon roll. Det viktiga är att jag får hjälp.
Efter det var det ny väntan på läkare. Så jag hamnade åter i väntrummet. Plötsligt hör jag hur den ena kassörskan blir alldeles till sig. Då är det en kille, som varit där hela dagen, som kommer med en stor blomsterbukett. Han förklarade för henne vad hennes bemötande och glädje hjälpt honom genom hans tuffa period. Så fint! Jag blir alldeles glad och varm. Tittar mej omkring. Märker att de flesta sett och hört vad som hänt men ingen ska låtsas om det. Blir nästan lite komiskt. Men när killen sedan sätter sig är det en man bredvid som berömmer honom för hans handling. Sen tinar omgivningen upp och flera ler.
Tänk vad handlingar kan göra. Måste erkänna att jag dock är lite nyfiken på vad det stod på kortet. Kanske blir början på något riktigt fint, vem vet.
Sköterskan kom ut och ursäkta sig att det tog tid, men de hade fått in en massa akutfall. Visst det är inte kul att vänta, men jag förstår verkligen inte de som blir upprörda över sådant. För mej är det självklart. Jag skulle bara prata om sjukskrivning och medicinering. Och det var ingen minutpanik.
När jag sedan var klar och kom ut i friska luften möts jag av inte mindre än 6 ambulanser. De stod på kö. När jag satte mej i bilen för att köra hem slås jag av att just i denna stund har livet ändrats för några. Jag blir så otroligt tacksam för att jag kan sätta mej i bilen och köra hem till min lilla familj. Det är faktiskt inte självklart.
Jag vet att det provocerar en del. Men jag tänker aldrig sluta vara tacksam för att det blev som det blev och jag skulle så innerligt gärna vilja att alla tryckte på en pausknapp. Om så bara för någon sekund, och tänker efter på hur man har det. Alla har vi stunder som är mer eller mindre jobbiga, men det är lätt att glömma då det rullar på. Och det är ju fantastiskt när det får göra det!
På kvällen sändes Jills veranda på svt. För dej som inte sett det rekommenderar jag det starkt. Det gav perspektiv, perspektiv på livet.
Linda <3
