När livet ändras

Just nu går alla känslor som finns genom min kropp. Jag ser på cancergalan. Har vetat ett tag att det ska komma. Funderat på om det är så smart att jag ser på det. Kommit fram till att om jag inte ser så flyr jag. Oavsett om jag ser eller ej så är verkligheten så fruktansvärt hård och sann för SÅ många. Har under några veckor gått med en ny oro. En oro som jag knappt vill släppa fram. Det är sedan jag fick min diagnos giftstruma. En erfarenhet som jag dela med många som går igenom denna djävulska situation. Att plötsligt när det blir något med ens kropp så börjar tankarna flyga. Är det verkligen bara detta eller ligger något annat bakom? Dessutom får jag reda på att mina levervärden är dåliga. Det klingar allt utom bra i mina öron. Allt kanske har en högst trolig och bra förklaring, men just nu är jag rädd. Många kan nog tycka att det är överdrivet att tänka så, jag hade kanske tyckt det själv för ett tag sedan, men nu är det annorlunda. Det finns där... Så oerhört nära... Och det hemska är att jag är så långt ifrån ensam. Åh jag blir så arg. Finns inga fula ord nog för att kunna uttrycka vad jag känner om denna vidriga sjukdom. Och det känns så galet att jag så väl kännerigen mig i de som medverkar i cancergalan, det de berättar om sina känslor. Jag?! Om ensamheten. Trots att jag har så många underbara runt mej, så är jag ensam innerst inne. Jag säger inte att jag har cancer, för det vet jag inte. Men jag vet hur det är att få ett besked. Hur det är att genomgå ett gäng undersökningar jag gärna skulle vara utan. Och jag går tyvärr fortfarande i vakuumet att inte veta till 100% om min tumör är god eller ond. Trots att jag är öppen med min situation så är det ändå så svårt att sätta ord på det där innersta. Där är bloggen fantastisk för mej. Det är så befriande att skriva. Det är då jag vågar släppa lite. Även om det är jobbigt så är det så skönt. Det lättar alltid lite efteråt. En tjej på galan beskriver samma sak. Hon berättar även om hennes sorg över att inte orka vara mamma. Då bröt jag.... jag får inte tillbaka tiden. Men jag kommer vara så sjukt tacksam och varsam över tiden som är nu. En kille beskriver så bra att man behöver någon som puttar på. När man själv inte orkar så kommer någon och hjälper en att orka. Jag är så otroligt tacksam över att jag har så många som puttar mej. När jag ibland uttrycker min tacksamhet möter jag ofta på "det var så lite så". Men för mej är det allt annat än lite. Det kan vara just det som gör att jag just orkar lite till. Blir varm av den givmilda människan som skänker pengar idag till cancerforskningen. 1 av 3 får cancer, men alla drabbas... Inga barn ska behöva mista sin mamma eller pappa. Ingen mamma ska behöva mista sitt barn. Ingen bror ska behöva mista sin syster. Jag var tvungen att gå in till mina sovande prinsar och pussa och krama dem. Åh, de är det absolut viktigaste för mej. Och oavsett hur allvarligt eller inte det är med mej så ska jag kämpa. Kämpa för att de ska få ha en frisk mamma... Linda <3

Nu har jag precis kommit hem från sjukhuset. Jag mår mycket bättre, det har jag på papper :) De tog ekg, puls och blodtryck. Jag har inget hjärtflimmer!! De andra värdena var också mycket bättre. När jag uttryckte min stora glädje så delade läkaren den med mig. Sen efter en stund så sa han, det var inte så svårt att få bättre värden än sist... hahaha. Och så är det ju. Jag är mycket bättre, men jag är inte bra. Jag kommer fortsätta att medicinera dessa höga doser fram till nästa vecka då jag ska tillbaka igen. Innan dess ska nya prover tas, och de ska ju helst också visa på bättring. Deras första mål är att få till så mina värden är blir ok för att sedan kunna operera bort tumören. Sen kommer de ta beslut om fortsatt vård vad det gäller min sköldkörtel. Troligtvis trodde han att den behöver opereras bort. Men nu tar vi en sak i taget. Konstigt hur det kan bli. Att glädjen kan finnas så nära trots att det är så tufft. För trots att jag är långt ifrån bra så är jag så glad och tacksam för att jag mår bättre. Att kunna gå till toaletten utan stopp, eller att inte låta som en elefant när jag andas. Det är underbart! Jag tänker låta det vara så, för det stärker mej att orka lite till. Och vem har sagt att man bara måste få bli glad för stora saker. Det är ju de små framstegen som leder till de stora. Och för mej är det trots allt ett stort framsteg att inte må så dåligt som i fredags! Skönt att det får vara så, så glad för det! Återigen tack till er alla som hör av er på olika sätt. Så fantastiskt och rörande. Nu tror vi på bättring och en lite lugnare vecka utan massa sjukbesök! Linda <3

Så som jag mådde i fredags unnar jag ingen. Det var hemskt. På kvällen sitter vi kvar vid bordet efter kvällsmaten. Stora killen ropar från soffan. Jag går dit. Vad händer? Jag får inte andnöd! Det känns som en förändring. Hjärtat slår inte riktigt lika hårt och ojämnt. Hela kroppen känns plötsligt lite bättre. Jag sitter och trycker på halsen för att känna pulsen. Men visst känns det lite bättre? Jag bestämmer mig för det. Och känner genast hopp om att det nu kan vända! Jag sover oroligt och på morgonen är det orytmiska tillbaka. Fast inte lika våldsamt. Jag blir inte totalt slut av att röra mig någon meter, jag blir inte riktigt lika svett, jag har inte riktigt lika ont, illamåendet är inte riktigt lika kraftfullt. Jag känner av mer yrsel, och ett tryck i huvudet men det känns som att det beror på hjärtmedicinen. Imorgon ska jag till sjukhuset igen för nya provtagningar mm. Ska bli spännande att se hur det ser ut, för jag känner mej lite bättre. Hoppas! Jag har även fått tid till läkare som är specialiserad på struma. Redan om en vecka. Känns bra att de jobbar på så snabbt så jag kan få bästa vård och bli frisk från detta för att sedan kunna operera tumören. Vi har fått skön hjälp och avlastning i helgen. Ovärderligt att kunna få lägga oss och vila, få hjälp med barnen och mat på bordet. Skönt för både mej och mannen. Och barnen är överlyckliga för att få fullt fokus. Nu håller vi tummarna för morgondagen! Linda <3

Var på sjukhuset igår igen. Var hoppfull. Visst känns det lite bättre?! Jo det gör det! Eller kanske inte.. Men jag hoppades! Nu orkar jag inte gå mer än några meter innan jag måste stanna. Fick vänta lite. Bra, få ner pulsen. Ville så gärna kunna påverka mina värden. Blev inkallad. De börjar känna igen mej nu. Ekg, puls, blodtryck togs. Jag fortsatte att hoppas. Förgäves. Pulsen var fortfarande på 185 och hjärtflimret kvar. Men blodtrycket var bättre. Mitt överpositiva jag, blev nertagen med att det är alldeles för högt fortfarande. Fick återigen röd prioritering. Fick träffa samma goa läkare. Han frågade om allmäntillståndet. Efter lite tester beslutades att höja upp hjärtmedicinen. Det tar tid innan sköldkörteln reagerar på medicinen eftersom den går så på högvarv. När den börjar reagera så kan hjärtflimret upphöra med hjälp av hjärtmedicinen. Hoppas! Innan jag gick fick jag med ett intyg som jag måste ha med i plånboken. Det beror på att jag nu kommer vara infektionskänslig och måste då få snabb och rätt hjälp om jag blir dålig. Händer detta mej? Igår var vi så trötta och slut så skrattet och fnittret var konstant. Tur att det var en läkare med humor som hängde på. Tröttheten är total nu. Och därmed orkar jag inte riktigt på samma sätt. Jag försöker kämpa. Måste kämpa och klara även detta. Det gör jag. Men jag har fullt upp med mig själv. Orkar inte mer än så. Blir så ledsen över att inte ens orka med barnen. Idag var det inte så kul att vakna när jag genast blir påmind om hur jag mår. Trotsallt häftigt hur stort hoppet är över att det snart, snart kommer att bli bättre. Visst kommer det att bli det? Ska tillbaka på måndag igen för nya koller. Om jag inte blir sämre såklart. Men det tänker jag inte bli´! Jag ligger i soffan och njuter av att se solen och den blå himlen, njut ni också över att det snart är helg! Linda <3

Får börja med att be om ursäkt för min svenska i inlägget igår. Särskrivningar och stavfel. Kan bara skylla på att jag var totalt slut. Natten gick bra i några timmar. Sen väcktes vi av att stora killen blödde näsblod. Så är det ju, men jag blev extra stressad och hade jättesvårt att somna om. Hjärtats slag hördes starkt när allt annat runt om hade tystnat. Jag gick och la mej på övervåningen. Slumrade till och väcktes av den stora killen som hoppade upp i sängen och gav mig en stor kram. kröp nära och ¨vi låg och pratade. Han frågade; mår du bra mamma? våran kloka kille. Dagen har tillbringats i soffan. Mestadels liggande. Jag orkar knappt något. Blir andfådd så jag knappt kan få luft och inte prata. Sen blir jag totalt genomsvett. En värme som nästan är lite ångestframkallande. Så idag har fönstren stått öppna. De övriga i huset får ta på sig lite extra. Det där med hjärtflimmer är verkligen ingen höjdare. Jag försöker tänka på vad läkaren sa, att det är en följd av giftstruman och att det inte behöver komma tillbaka när jag fått bukt med den. Jag hoppas innerligt på det, för usch så jag mår. Skit helt enkelt. Imorgon bitti är det dags att åka tillbaka till akuten för ytterligare kontroller och uppföljning. Är orolig för det. Mest för vad de kommer göra med hjärtat. Vill inte behöva konverteras..... Är inte orolig för att jag inte ska få hjälp med struman. Det har jag tydligt förstått att när jag väl fått rätt vård och medicinering så är den så gott som ofarlig. Försöker tänka att de får göra det som behövs för såhär vill jag inte må. Ringde Sahlgrenska idag för att informera om läget. Även de tyckte att det väl borde räcka med en tumör. Får se när operationen kan bli av. Som sköterskan uttryckte det, en sak i taget. Så är det väl. Tyvärr. Jag får väl erkänna att musten gått ur mej. Brukar ha en stark kämpar anda i mej, men nu är jag slut. Jag kommer igen, det vet jag, men just nu är det tufft. Oerhört tufft. På så många plan. Jag känner mej så ledsen. Vill bara få må bra. Få leva så vanligt som möjligt. Såklart så fick jag berätta om min tumör ett flertal gånger igår. Det har jag inga problem med i sig, men det river upp. Och höra och se deras reaktioner. Många säger samma sak; det är ju inte klokt. Och nä, det är det inte. Det tuffaste är nog ändå att gå och må så dåligt. Att inte kunna ha en fungerande vardag. Inte orka. Hela familjen påverkas såklart igen. Mannen sliter nu med allt som rör oss. Jag har fullt upp med att sköta mej själv och ta mej från sången, till soffan, till toan osv. Vi har turen att vi kan prata med varandra i dessa situationer, för även han är slut. Och orolig, och maktlös. Det är ett stort lass att dra även för honom. Tack till er alla som visar ert stöd på ett eller annat sätt. Så gott att ha er!! Ni är grymma som orkar med mej och oss och alla svängningar. Tack för den goda maten som kom till lunch idag. Ovärderligt! Tack för barnvaktshjälp. Stärkande sms, meddelanden, kommentarer mm. Jag har aldrig förut förstått vilken kraft det blir av detta, men som jag skrivit förut. Det får oss att orka lite till. Imorgon kl 8 är jag på sjukhuset igen. Så nästa gång jag skriver så vet jag ytterligare lite mer vad som har hänt. En bit närmre att få må bättre. Skönt! Linda <3

Vet inte var jag ska börja... Vet att jag i ett inlägg i juli skrev om hjärtklappning mm. Detta har fortsatt. Varje dag har jag känt av hjärtat. Att det rusat eller att pulsen varit hög. Jag har blivit genom svett. Kan komma när som helst. Jag som alltid varit en kall person, en som suttit med massa filtar. Jag sökte hjälp för att kolla mitt blodtryck. Det var lite högt. Framför allt så har pulsen varit hög. Jag har försvarat det med att det inte är konstigt med tanke på den situation jag är i, att jag är stressad och orolig. Jag som älskar promenader, har känt att jaga fått svårt att andas och känt mej orkeslös bara efter någon km. Försökt att tränga undan det och har bara nämnt det för mannen. Har haft enorma sömnproblem under en större period. Vissa nätter har jag inte sovit en blund. Tänkte att det förklarar mitt allmäntillstånd. Så i helgen ökade det. Pulsen skenade iväg och hjärtat slog oregelbundet. Denna gången gick det inte över. Jag kunde inte ligga ner för det kändes som att hjärtat slog i hela kroppen. Mannen fick mej att ringa sjukvårdsrådgivningen. De tyckte jag skulle åka direkt till akuten. Jag gjorde så. När jag kom in så kom alla känslor tillbaka från när jag var där sist. Då fick jag besked om tumören. Jag kom in ganska omgående. De tog blodtryck, puls, syresättning, ekg och blodsocker. Blodrycket var högt, pulsen hög. Ekg visade att hjärtat slog extra slag. Jag beundrar de som jobbar på akuten! Vilken arbetssituation de har. Och ändå så tillmötesgående. När jag mötte läkaren togs ett nytt ekg. Det var som det första visade. Jag berättade hela förloppet. Sa även att jag inte tycker det är konstigt om det är ångestrelaterat med tanke på min situ ation. Han höll med men ville inte utesluta att det kunde vara något annat. Jag fick order att dagen efter gå till vårdcentralen för provtagning. Han ville att jag skulle kolla upp ämnesomsättningen. Igår gick jag dit för provtagning. När jag kommer dit rusar hjärtat. Jag blir alldeles svett och känner mig olustig. Detta slutade inte när jag kom hem. Jag kände mej olustig hela dagen. Fick nästan panik emellanåt. Så fort jag rörde mej blev jag andfådd. Bestämde mig för att ringa dagen efter (alltså idag). Gjorde så, men fick rådet att avvakta provsvaret, som borde komma på torsdag. Jag orkade inget utan har idag bara legat i soffan. Vid 14 tiden ringde min husläkare om att han redan fått provsvaren. De visade tydliga tecken på att jag har giftstruma! Orkar inte.... Fick tydlig order om att omgående ta mej till akuten för att få hjälp. Det skrek bara i kroppen att JAG VILL INTE! Jag skulle ju följa med stora killen till frisören. Han blev ledsen och orolig. Mötte inte min blick. Så svårt att lämna. Har gjort de så många gånger nu. Han förstår nog också att det är allvar varje gång. När vi kom till akuten fick jag komma in direkt. Sen blev det pådrag. Jag hängde inte riktigt med för att jag var så slut. Men mannen som satt jämte förstod allvaret. De ville inte säga några siffror på puls, ekg eller blodtryck. Blev snabb flyttad till ett annat akutrum med full utröstning. Jag fick röd färg. Ni som varit med, vet att det är allvar då. Läkaren kom direkt. Han berättade att jag har hjärtflimmer. Och pulsen var uppe och vände på 200... De gjorde en massa undersökningar. Vet knappt vad. Allt gick så fort. Jag blev så rädd... Vad skulle hända?! Ville inte bli inlagd. Ville bara få åka hem till mina barn och få må bra. Det räcker nu! När vi blev ensamma, jag och mannen, en liten stund, så kom det mycket känslor. För oss båda. Vad små vi kände oss... Alla som var runt mej var jättegoa, även mot mannen. De förklarade allvaret i min situation. Men också att de kommer kunna hjälpa mej. Orkar inte just nu skriva så detaljerat. Är totalt slut. Men summan av det hela är att jag fått komma hem på permisson. Fått tabletter för struman. Tanken är att de ska göra att de slår ut sköldkörtelns funktion och tillsätter hormoner i tablettform. Sen fick jag betablockerare för hjärtat. Ska äta ett dygn och sen tillbaka till akuten på torsdagmorgon. Jag måste ta kontakt med Sahlgrenska för mina värden är så dåliga så jag kan i dagsläget inte opereras. Läkaren på akuten kommer även ta kontakt. Tanken är att de så snabbt det går ska försöka få giftstruman i schack. Nu orkar jag inte skriva mer. Detta inlägg blev nog osammanhängande. Men kraften har tagit slut. Både psykiskt och fysiskt. Om ni orkar och har tid så får ni gärna skicka goda och stärkande tankar till oss... Linda <3

Imorgon är det dags igen för en resa till Göteborg och Sahlgrenska. Mr röntgen står på schemat. Jag känner mej ganska lugn med undersökningen i sig. Jag vet hur det fungerar eftersom jag redan gjort samma undersökning. Skillnaden är nu att jag inte behöver vara orolig för att få ett besked. Denna gången vet jag att det är en tumör. Jag kommer vara på samma ställe som när jag gjorde vävnadsprovet. Känns lite bra att känna till det hela. Jag har sett korridorerna innan. Låter kanske konstigt men det är en del i förberedelsen. Jag behöver inte lägga energi på att inte hitta. Detta är det sista delmålet innan operation. Troligen är det sista resan till Sahlgrenska innan operationen. Det är både skönt och skrämmande. Jag är rädd och orolig för själva operationen och jag känner nu att den närmar sig. Förut kunde jag känslomässigt försvara mej med att det var långt kvar. Jag går hos en fantastisk terapeut. Hon hjälper mej att våga möta mina innersta känslor inför det som ligger framför. Det blir som en uppladdning och förberedelse. Kanske är lätt att tycka utifrån att det ska bli skönt att det händer något. Och det är det på ett sätt, och samtidigt skulle jag helst bara vilja fly, men det går inte. Sorgen över situationen har kommit ikapp lite. Inte att jag går och är ledsen hela tiden. Mer att det emellanåt kan slå till. Till exempel som igår kväll. Barnen var trötta och behövde göras iordning för natten. Mannen var upptagen med stora killen. Jag tog lillkillen för att byta blöja och ta på pyjamas. Jag klarade ganska bra att ta på blöjan. Men så kom pyjamasen. Lillen ålade sig i sin trötthet och då kunde jag inte med handen få på pyjamasen. Det är en frustration och sorg som är svår att tackla. Att inte klara de enklaste saker. Försöker tänka att det i och med operationen kommer bli att jag på sikt kommer klara detta. Det är för en period. Allt ska bli bättre. Just nu så tittar jag ut. Ser de gula löven på träden. Vackert. Jag kommer så väl ihåg denna tiden för ett år sedan. Jag var gravid. Låg och vilade innan jag skulle iväg till jobbet. Såg de gula löven på samma träd. Då hade min hand just börjat värka. Jag funderade mycket kring vad det kunde vara. Var nog lite orolig men höll allt inom mej. Berättade inte för någon. Ville bara få må bra. Njuta av tiden som var just då. Tänk så lite man vet. Ett år senare har jag ett facit på vad det var. Linda <3